Sedan urminnes tider har människor varit vana vid att använda naturliga värmekällor och naturlig ventilation för att torka material, som är helt begränsade av naturliga förhållanden och har låg produktionskapacitet. Med utvecklingen av produktionen ersätts de gradvis av artificiellt styrbara värmekällor och mekanisk ventilation och avfuktning.
I början av 1900-talet började spraytorkar användas i mejeriproduktion, vilket gav ett kraftfullt verktyg för att torka flytande material i stor skala. Sedan 40-talet, med utvecklingen av fluidiseringsteknik, har höghållfasta, högproduktiva kokande bäddar och luftflödestorkar dykt upp en efter en. Kryosublimering, strålning och dielektriska torkar erbjuder nya sätt att möta speciella krav. På 60-talet började fjärrinfraröda och mikrovågstorkar utvecklas.
